Idag hade jag timtal att fördriva och eftersom jag aldrig har gått strandpromenaden förut kändes det som ett perfekt tillfälle. Det var så skönt att bara gå omkring och tänka på ett ställe jag aldrig varit på tidigare. Jag stötte inte på några människor alls nästan, det var bara jag och mitt tänkande. Jag började min promenad vid ett gammalt tågspår, det var så mysigt att gå där det nästan var igenvuxet och tänka på när det faktiskt rullade tåg där, då det användes till ngt bra. Nu lär det inte vara så mkt människor som ens reagerar på stället. Det är ju iofs likadant med människor, vissa blir inte särskilt uppmärksammade och det är hemkst fel, eftersom att alla människor alltid har ngt speciellt att ge.

Jag ser fram emot imorgon kväll, jag är sugen på kräftor så det bara skriker om det. Jag har inte ätit det på hela sommaren och det hör som till tkr jag, kräftor och mys på ngt sätt iaf. En perfekt tidfördriv på en lördagkväll. En lördagskväll, två lördagskvällar och sen kommer dom läskiga känslorna om att skolan bara står utanför dörren. Allting går så snabbt jämt, jag hinner inte njuta färdigt av det jag vill. Jag vill faktiskt inte tillbaka till skolan, stressen som uppkommer fast man inte känner av det förens det är försent, att man måste bara observativ mesta av tiden och pressen som kommer att ligga på en. För det är ett år kvar, ETT år av tre som redan har passerat så snabbt. Studenten och efter det, ingen mer skola som alla är tvingade att gå till. Vi måste se till att njuta av alla dagar tillsammans innan det tar slut, för efter det kommer inget att bli sig likt. Jag längtar inte ett dugg tills det tar slut kan jag säga, varför kan man inte stanna tiden ibland och bara vara?