Jag vill bara slå bort tankarna om att det faktiskt är sista kvällen med Jenny tonight.
Jag orkar egentligen inte av att ta farväl av henne, det tär på en något fruktansvärt men jag vet samtidigt om att jag inte har ngt val. Jag önskar att mina vänner kunde finnas tillgängliga för mig när jag behöver dom. Att dom ska finnas inom räckhåll när jag behöver dom som mest, men det är inte så det fungerar helt enkelt. Samtidigt växer man på ngt konstigt sätt att lämna en person, för det är då man inser hur mkt den betyder för en och hur mkt man faktiskt håller den kär.  Det är nog faktiskt en av dom värsta saker jag vet egentligen, att lämna ngt jag håller kärt.
Även fast allting inte stannar där mår jag så fruktansvärt dåligt över att slitas ifrån någon när jag inte riktigt är beredd.
Allt detta trams handlar mest om att jag insett under dom här dagarna hur mkt jag saknar Sandrababe och att jag faktiskt inte klarar av att vara utan henne en längre stund, and I hate it! Saknad saknad saknad