Idag har vi spelat in solona, och det känns toppen att ett del av bördan faktiskt kan lämna axlarna, men sen återstår mycket kvar. Det verkar inte ta slut någon gång, men snaaart så bär det av, och det längtar jag till ngt fruktansvärt då man slipper ta upp massor av tid till projektarbetet, men samtidigt vet jag hur mycket jag kommer sakna det efteråt. Då pratar jag inte om all stress, arbete och ständigt fokusering,  ( ja, ständig kanske var att ta i ) på arbetet. Jag menar, alla stunder med min fina dansklass som vi har haft tillsammans utanför skolan, det har varit mysipys. Men jag lär inte dö, det är fortfarande några månader kvar, thank god säger jag, och finally säger andra.

Jag kan inte låta bli att bli arg. Jag ringde och bokade en lokal igår,men ändå möts vi av massor av stolar och bord i hela rummet när vi kommer in. Vem hade dom tänkt skulle ta bort det egentligen? Jo, vi! Det känns alltid som att vi blir överkörda, och då tänker jag inte bara på det här tillfället. Utan många andra gånger också, man blir tagen för givet utan anledning. Nu är det inte jobbigast i världen att ta bort stolarna och borden, men det är ändå tid, och för våran del - dyrbar tid. Eller samma sak, när det handlar om att bioduken och massvis med saker som jag vet att vi inte ska röra står på scenen när vi har bokat. Jag vill inte klaga för mycket egentligen, men när vi har sagt till många gånger hur det ligger till, och vi faktiskt har bokat, vill man inte mötas av hinder som bara försvårar allting. Varför ska vi behöva ta bort saker som dom ha lämnat framme på våran tid? Varför ska vi springa efter dom för att få stället fritt från saker som vi inte har ngt med att göra?

Undra hur det skulle vara om det var en föreläsning; förlåt oss men vi har en stor bioduk och andra saker mitt i vägen, hoppas ni ser mig om jag står bakom den. Eller så hjälps vi all åt och flyttar allting, ni förlorar lite tid kanske, men det var väl det ni kom för, för att flytta saker?
Usch, nu är jag orättvis. Men jag blir less på att inte bli hörd när man försöker visa respekt och hänsyn men faktiskt inte verkar få någon tillbaka. Eller så är jag trött. Kanske har fått för lite socker i mig idag. Eller nej. Definitivt inte det sistnämnda.