Idag pratade jag med Maria om betyg och hela slanten i kursen, och det är då man inser att det inte är så fasligt långt borta. Det känns så skrämmande men samtidigt härligt. Och dessutom att alla universitet var här igår och visade upp sig visade bara ännu mera hur kort stund det är kvar innan det bär av, och tar slut, eller börjar.

Jag tycker att det var en riktigt bra dag igår då man fick lyssna på vad dom hade att säga. Det är så svårt att veta vars man ska ta vägen, eller göra för den delen efter gymnasiet. Men det var skönt att lyssna på vissa som gick det nu och höra deras kommentarer och deras liv därnere/därborta.

Linköping = med 26000 personer som enbart studerade, och verkade festa hälften av tiden. Ölhävartävlingar lät, intressant?
Umeå = Hamnade lite snett, trodde dom skulle prata om hälsoprogram men var större tiden om civilingenjör, kände mig väldigt bortkommen en stund.
Åsele, Dorotea och Vilhelmina prat = Well, det verkade inte finnas särskilt mycket jobb eller framtid någonstans, stämningen började sjunka lite.
Arbetsförmedlingen = Där försvann stämningen helt. Jag tycker hon mest berättade om hur dåligt det låg till, och jag kände inget hopp om att söka jobb här ifall. Det kanske bara var sanning och stämning från samhällets synvinkel, men det var inget jag ville möta igår iaf, haha.

Jag saknade dom estetiska delarna förstås. Jag hade gärna uppskattat att höra om vars man ska skulle ta vägen för att fortsätta inom dans och liknande, men det känns nästan som att det många gånger blir utelämnat. Jag får ta mig i kragen och söka själv helt enkelt om jag vill veta.

Jag och ida har gjort en kontaktkarta med våra negativ från fotografiska bilden, spännande!