Jag är stolt över mitt val idag, eller de att jag just lyssnade på mig själv och tog lite kvalitetstid och åkte ett varv på skidspåret. Det måste ju handla om lathet, för annars lär jag ha varit ute i spåret tidigare i år, men idag var första gången, och jag ångrar det inte för en sekund. Jag blir besviken över mig själv när jag inser hur mkt jag har saknat det. För skidor var faktiskt mitt liv förut, eller en stor del iaf. Jag tävlade ofta, var på träningar och åkte minst tredubbelt så många ggr på ett år som nu. Jag älskar verkligen att släppa lös och glida fram på skidorna i det fina underlaget, om utrustningen passar och mitt humör är på topp. Fast inte riktigt det där med humöret kanske, för även fast jag var trött och lite nere så ändrades de kraftigt undertiden som jag åkte, för när jag var i mål var jag oftast glad. Glad över att känna friheten, och att kämpa järnet och sedan må så bra efteråt.

Jag ångrar rätt ofta mitt val över att lägga av, men jag vet att det var mkt delar som var inblandade för mitt beslut. Men mest var det pressen, för folket runt omkring mig gav mig tävlingstankarna istället för ngt annat. Även fast jag gjorde det för att jag ville och för att jag mådde bra av det var det ändå några i min omgivning som tyckte att jag skulle göra det bättre,att jag skulle tänka större och pressade mig att vinna för, vad jag känner det som nu i efterhand, just vinnandets skull. Det är klart, att man ska ha press för att klara saker, jag ville verkligen ha någon som peppade mig, gav mig riktlinjer att följa och lärde mig att se mitt mål med ett helt par andra ögon. Men det går inte att komma undan med, pressen var helt enkelt för stor för mig. För tillslut blev det inte för min egen skull riktigt, det var för tävlingen, laget, och stoltheten att ta poäng till klubben. Inte för att jag vill egentligen anklaga någon för att dem pressade mig för mkt,( vilket jag inte hoppas att det låter som) men jag slutade iallafall och det mår jag lite smått dåligt av. Jag vet samtidigt att det inte alls är försent för att ta upp det igen, men nu orkar jag nog inte riktigt starta upp igen. För nu ska jag åka för min egen skull, och ingen annans.