Jag trodde evigt att mina fingrar skulle frysa ihjäl på tävlingen idag. Jag klädde mig som en gris, med tanke på min sjuka näsa och hals men att ta av mina varma vantar till dem små vantarna undertiden som jag serverade saften till alla räckte, dom vart stelfrusna och jag baljade i mig varm saft i hopp om att allting skulle bli bättre. Det måste vara sjukan som gjorde det för annars skulle jag inte frysa så lätt tycker jag. Hoppade omkring som ett litet barn mellan saftpauserna, men en kopp te när jag kom hem hoppas jag löste allting, alltid skönt att tänka överpositivt ibland.

Jag var i princip själv hela dagen eftersom jag inte fick någon saftkompis, men det var trevligt ändå. Att prata med alla duktiga skidåkare, gamla som unga. Kidsen som endast åkte 600 m och drack saften mest för att det var gott och veteran människorna som körde många mil och drack a lot, och det känner jag igen, när jag kom i mål kändes den varma - saften som guds gåva till folket ibland, haha.
En liten intervju blev också av till en knattekille;
- Och här står jag med en lite kille som snart ska åka, vad heter du?
- MARRRTIIIIN!
- Jaha, och vars kommer du ifrån?
- Vad?
- Vars kommer du ifrån?
- Vaddå?
( Mamma viskar i pojkens öra)
- JAG kommer från LYCKSELE!!

Idag var det förövrigt frostigt och fint ute.