Förintelsens minnesdag var ngt jag ärligt talat såg fram emot, för jag tänkte som, antagligen alla andra barn, att vi skulle prata om vad som hände under förintelsen och vad det innebar för många osv. Men vi satt och lyssnade på migrationsverket istället i en timme på morgonen, observera morgonen. Inte för att jag har ngt emot att lyssna på dem, det är aldrig dåligt att veta hur deras arbetssätt ser ut, men jag hade kanske trott att dagen skulle se lite annorlunda ut. Och morgonen var kanske inte det bästa tillfället att lyssna på två män som inte verkade ha ett särskilt genomtänkt upplägg, jag vill inte tänka på hur många halv slutna ögon jag såg, haha.

Jag såg verkligen fram emot min tisdag kväll, för sandra skulle nämligen komma hit. Och jag längtade så efter att få spendera mkt tid med henne, och särskilt eftersom det alltid blivit uppskjutit så länge. Men vi hade inte lyckan på våran sida idag heller, utan den söta stackaren ligger hemma och är sjuk istället. Så därför får jag titta på mästarnas mästare själv och inte alls kunna ha mina efterlängtade samtal med henne på kvällen, jag vet att jag låter som ett litet barn som suktar efter en godis, men att sakna Sandra är fan inte lätt, haha!