Nu har min vän farit med bussen, eller rättare sagt klockan sex imorse. Jag var mest i ett övertrött tillstånd när jag skulle säga hej då och när jag vaknade upp själv klockan elva utan någon brevid mig ångrade jag mig att jag inte tagit mera farväl än jag kunnat, för jag vet att det kommer vara fasligt länge innan nästa gång vi träffas. Jag borde lära mig att ta tillfället i akt och njuta lite mera, för sedan när det är borta inser man verkligen vad man hade, typiskt.

Vi har hunnit med fasligt mycket på den korta tiden vi har haft tillsammans. Hälften av tiden har iofs innebärt att vara ute och köra skoter osv, vad mer kan man bergära? Mycket te kannor har gått åt och vi har haft härliga samtal utåt natten, allt jag behövde så att säga.