Jag har gått omkring i flera veckor med en stress som har förföljt mig. Allting handlar om balen, för jag har väntat på min klänning i många veckor utan resultat. I onsdags fick jag reda på att den klänning som jag måttbeställde inte kommer att komma, och paniken bröt ut rejält. Jag är utan klänning och balen är om en dryg vecka.

Men då har jag en älskade familj som ställer upp för mig i vått och torrt. Igår for vi till Umeå och innan dagen var slut satt jag där med en ny fin klänning och det går inte ord beskriva hur lycklig jag var. Stressen över att inte veta om klänningen ska komma eller inte är nu borta, sakta men säkert inser jag att jag faktiskt har en klänning som jag ska ha, om mindre än en vecka. Underbara familj som hjälpte mig när jag kände mig liten och rädd och hade panik så det bara skrek om det, tack!

Jag har varit så arg, så arg! Att det kunde gå så fel med en balklänning kunde jag inte tro. Det fanns inte en tanke om att jag inte skulle hinna få klänningen, det kändes som en självklarhet att med just den skulle allting lösa sig, och om jag inte hann få till en bra frisyr eller liknande kändes inte lika viktigt. Att företaget som jag beställde ifrån gjorde fel på både modell och färg är för mig nästan som ett skämt, det finns inte i mina tankebanor. Det värsta var nog trost allt att jag kunde inte särskilt mycket göra undertiden, jag var rätt så maktlös och nästan den ändå vettiga jag kunde göra var att vänta, och de önskar jag ingen. Jag gillar inte att behöva vara så beroende av något, men nu blickar jag framåt.