Men en liten glimt av hur mitt arbetet ett par månader framåt kommer att se ut känner jag tacksamheten skölja över mig. I nästan stund vill jag bara springa borta, så långt mina ben och sinne orkar och gömma mig under en filt tills dagen är över, eller ännu bättre, i en famn hos en fin vän några mil bort där jag hör hemma. Nya intryck som gör att tröttheten bara är ett stenkast ifrån, men denna spänning som växer sig starkare och villigare över att se hur saker och ting fungerar. Nej. Idag kastar jag inte in handduken.