Jag har haft sömnproblem under ett antal veckor, vilket är ett faktum som jag varken har velat inse, eller ta upp med mig själv. För oftast borde det tyda på något ? Jag har motvilligt behövt inse ( tack vare annat fint folk ) att jag har en aning för mycket i mitt liv, som jag valt själv och som andra lyckats peta in hos mig utan att jag har satt ned foten. Nu har det kommit till en punkt där två timmar på en natt visar sig göra det mest fascinerande och irreterande saker mot min kropp och sinne, det är en bitter känsla när man inte kan kontrollera hur kroppen fungerar i vissa stunder. Jag börjar komma ikapp med några timmar, mer eller mindre, och det känns bra, men hur ??

Jo precis. Min bästa medicin var helt enkelt att åka till en lägenhet några minuter bort, bli erbjuden muffins och underbart sällskap. Då somnade jag som en stock och sov igenom hela natten som ett litet barn.
DET är bara en pilotfru med tillhörande pilot som kan fixa!

Min sömn och jag tackar er, innerligt!