Något jag definitivt kommer sakna med Stockholm är långpromenaderna i parkerna, vilket är ännu bättre på sommaren men ändå har en viss charm på vintern. Jag längtar hem till promenaderna, då det är ett visst lugn, när man inte möter 20 människor på 10 meter och alla vägar och trafik är inte det första som möter min blick då jag öppnar dörren. Fast ändå måste jag älska att vara osynlig, virra bort mig en aning i parken med sunkiga kläder samtidigt som jag kan spana in skridskoåkare och personer som glassar i solskenet vid koppartälten, att vara anonym för en stund.


Men det rycker en aning i fingrar och ben då jag vet att vintern är i sitt finaste essä hemma och jag inte kan ta del av det från första start. Nåde gudarna om vädret inte gnistrar och är upplagt för utomhusaktiviteter då jag kommer hem, då ska jag minsann sätta mig i ett hörn i rummet och sura i all evighet, åtminstone någon timme eller så. Jag håller tummarna för mig själv och värdet, i värsta fall får jag sitta på skotern och göra ljudeffekter, måhända det är samma sak?!