Det är så man knappt känner sig själv.
Hur kan man tappa andan & bara få ögonen för en sak, en person ( läs underbart söta bebis! ) när man stiger in i ett rum?
Nästan, bara nästan så att man glömmer för en stund att det faktiskt inte är jag som äger & har skapat personen ( läs underbart söta bebis! ) som man håller i famnen? På vippen att man faller en tår när man ska skiljas från denna vackra varelse ( återigen  - läs underbart söta bebis! ) när man lämnar huset?

Lisas bebis, vackra Elsa, är nog en av det finaste jag sett & hållt i!